Molly

Jag har inte orkat skriva på sistone, tänkte bara uppdatera lite om varför..

Efter mycket om och med har vi beslutat oss för att omplacera vår älskade lille kines Mozart. Det gör så ont att tänka på det, och jag vet inte hur många gånger jag gråtit, men jag måste förstå att det är för hans bästa.
Sen Noor föddes har tiden och orken för honom minskat, och allteftersom hon blir äldre kräver hon mer och mer. Kan inte släppa henne med blicken i två sekunder utan att hon har nåt hyss sig för. Han förtjänar så mycket mer än det vi kan ge honom.
Fick en panikattack igårkväll när vi lagt oss för natten. Fick svårt att andas och kändes som jag skulle gå under av dåligt samvete och sorg. Jag vill ju inte lämna ifrån mig honom, jag vill inte slita upp honom från allt han känner till, men jag har inget val. Hur många gånger vi än bestämt oss för att det SKA fungera, så blir det ingen skillnad, för orken finns helt enkelt inte. Nu kom tankarna igen, att det kommer fungera, vi kommer lösa det.. Men nej, jag vet att vi kommer hamna i samma sak igen, och åter igen tvingas ta ett beslut.
Snälla, säg inte att det kommer lösa sig om vi har honom kvar, hjälp mig att förstå att jag gör rätt.. Hur hemsk jag än känner mig, så gör jag det för hans skull.. Så han kan få det han hade innan. Nån som orkar leka och träna med honom, som orkar ta honom på långa promenader och springa i skogen. Han förtjänar det. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, det är också därför jag måste släppa taget, ge honom en chans att bli lycklig igen.. Fan, nu rinner tårarna igen, hur ska jag klara att se honom åka utan mig!? HUR!?
I morgon är det bestämt. I morgon vid fem ska hon hämta honom. Snälla, hjälp mig att klara det här! Just nu vill jag bara skicka ett meddelande till henne och säga att jag ångrat mig, men jag kan inte.. Jag kan inte vara så självisk.